plg_search_attachments
Sök - Kategorier
Sök - Kontakter
Sök - Innehåll

Hållbarhet och resurser

Vår tids stora framtidsutmaningar – miljöfrågorna och klimatkrisen

Föredrag vid Seniora läkares höstmöte, Örebro september 2016

Författare Sven Larsson, socialmedicinare i Örebro . Se även tankesmedjan Omvända vär(l)den. 

Det är utmärkt vackert väder, vacker väderlek idag, som Fröding skaldade. Men ska vi vara glada åt det eller oroa oss.

Det är viktigt att skilja på väder och klimat.

Klimatet: Genomsnittliga förhållanden i atmosfären under längre tid beträffande temperatur, luftfuktighet, lufttryck, vindar, nederbörd.

Vädret: Tillstånd eller växlingar av samma faktorer under kort tid.

Vi kan njuta av det vackra vädret, men bör vara bekymrade över att augusti i år hade den högsta globala medeltemperaturen vi uppmätt sedan systematiska mätningar började. September är på väg år samma håll. Det är en stadigt uppgående trend under årtionden och således en förändring i klimatet.  

Jag kommer att se in i framtiden, men den framtid jag beskriver är inte så avlägsen som många tror och hoppas. Jag ser också bakåt, långt bakåt, upp till 200 miljoner år. För som Henrik Tikkanen sa: Den som inte både ser framåt och bakåt, den får verkligen se upp.

Först några bilder ur samtiden

I Solna öppnades förra hösten Skandinaviens största konsumtionstempet med över 200 butiker, restauranger, biograf och gym. Kunderna kan fördriva hela dagar där och tillfredsställa alla behov som de inte visste de hade men nu kan upptäcka att de har. Ett lysande framtidsprojekt som kommer att öka konsumtionstemperaturen kraftigt och stimulera tillväxt och välfärd, sägs det. 

Ungefär samtidigt samlades världens ledarare i FN:s regi i Paris för att försöka hejda rovdriften på jordens resurser och miljö och begränsa de klimatförändringar som redan påverkar livsbetingelserna på många håll i världen.

Örebro har ambitionen att vara en framsynt miljökommun, en av landets bästa, och bl.a. kraftigt minska på användningen av fossila bränslen i transporter. Jag vet inte om ni har märkt att vi har ett annat stort evenemang jämsides med Seniora Läkares möte denna helg med Racing days. En stor del av city stängs av för en uppvisning på en av de stora genomfartsgatorna av formel-I-bilar och andra tävlingsbilar då man bränner både bensin och gummi till allmänhetens nöje och uppbyggelse. Det gäller som man så originellt uttrycker det: Att sätta Örebro på kartan.  

I lokaltidningen har det i höst skrivits om den lovande utvecklingen för Örebro flygplats, som kommunen har stor andel i, med direkt charterflyg till nya exotiska turistmål och direktflyg till Holland för att frakta hit turister.

Exemplen illustrerar två helt skilda världar. De som med alla medel vill driva upp konsumtion av olika slag som livsstil och påstår att det ger arbetstillfällen och välstånd verkar totalt ovetande om att det är på direkt kollisionskurs med möjligheter till framtida välstånd.

Mitt föredrag kommer att ta upp tre aspekter                             

·      Hotbild inför framtiden för klotet, för biologisk mångfald och för människorna

·      Vad vet vi om orsakerna och vad kan vi göra för att hejda katastrofen.

·      Vad har läkarna för ansvar och särskilda möjligheter att förebygga.

Jag vill först sammanfatta i en övergripande krisbild för vår civilisations överlevnad: De två centrala systemen, ekosystemet och våra sociala system, samhällsbildningarna, hotas av sammanbrott. Och de två kriserna hänger ihop och påverkar ömsesidigt varandra. Jag kommer att beskriva dem i ett antal delkriser.  

Sammanbrott av detta slag är kända i historien. Mayakulturens sammanbrott, i mycket en ekologisk katastrof, och Påsköns utrotade kultur och befolkning, är de mest kända. Men då gällde avgränsade områden av jorden och stora områden berördes inte. I vår globala värld berörs hela planeten och det finns inga nischer där hotade arter kan finna en fristad. Den enda chansen vore att bygga ett rymdskepp, en ny typ av Noaks ark, och frakta lämpliga individer och arter till någon ännu oförstörd planet, ett Aniarascenario. Men inte ens den mest entusiastiska utvecklingsoptimist tror att detta är realistiskt.

Resurskrisen 

Vi har en förbrukning av viktiga naturresurser i en takt som överskrider jordens förmåga att återskapa dem. Det gäller mineraler, olja, gas, skog, odlingsbar jord, fiskbestånd i haven, sötvatten. Det illustreras med begreppet Overshoot Day, den ekologiska skuldens dag, det datum då vi förbrukat allt som jorden förmår producera och återskapa under året. 1986 inträffande den på nyårsafton. Då befann vi oss ”jämt skägg” med planeten och levde på räntan. Dagen kommer nu allt tidigare, i år den 8 augusti. Då är utdelningen förbrukad och resten av året får vi klara oss genom att ta av kapitalet, det som borde vara en försäkring för våra barnbarns livsbetingelser. Det är en inteckning och belåning av framtiden som det kommer att bli oerhört krävande, om ens möjligt, att återbetala.  

Miljökrisen

Klimatfrågan är den mest akuta och mest diskuterade miljöfrågan men alls inte den enda. Vi släpper också ut andra avfallsprodukter och föroreningar än växthusgaser. Haven fylls med plastsopor, i människokroppen anrikas ända från fosterstadiet gifter, medicinrester, konserveringsmedel, lösningsmedel m.m. vars sammanlagda effekt vi inte vet mycket om.

Genom den enorma forsknings- och kunskapssatsningen som IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change, FN:s klimatpanel, låtit genomföra har klimatfrågan hamnat i fokus som vår största och mest akuta överlevnadsfråga. Förhoppningarna är att vi ska kunna begränsa stegringen av jordens medeltemparatur till två grader under det här århundradet. Redan det kommer att leda till stora påfrestningar och stora förändringar för människan och för biologiskt liv. Men det finns tecken på att stegringen kan bli större, 3 – 4 grader, och det kommer i så fall att ha förödande effekter. 

Det mest akuta är utsläppen av koldioxid från användning av fossil energi. Men till följd av stigande temperatur frigörs andra växthusgaser som metan från tjällossning i permafrosten på tundran och havsbottnarna. Tillsammans lägger de sig som ett isolerande täcke som håller värmen kvar i jordatmosfären. Glaciärer och polarisar smälter, och de reflekterande vita ytorna som kastar tillbaka instrålningen ut i atmosfären minskar. De stora havsströmmarna kan ändra förlopp. Hur dessa olika faktorer samverkar och förstärker varandra har vi svårt att beräkna, men risken finns att man passerar punkten utan återvändo, då jorden temperaturreglerande system helt bryter samman. Och det kan innebära stora förändringar för biologiskt liv i den mening vi känner till.

Den sociala krisen

De stora förändringarna i förutsättningarna för mänskligt liv kommer att leda till stora påfrestningar för de samhällen som finns. Stora områden där mycket människor bor kommer att översvämmas, andra områden drabbas av svår torka och bränder. Förutsättningar för de grödor vi nu odlar ändras drastiskt, fisket blir omöjligt, människor har ingenstans att bo och kan inte få mat. Konflikter, förtvivlade terroraktioner och lokala krig bryter ut. Människomassar i miljoner kommer på drift i stora folkvandringar för att finna skydd och försörjning. Och den framtiden är delvis reda här. De flyktingströmmar till Europa som vi nu har svårt att klara är bara försynta andeviskningar mot vad som kommer. Och vem vet, snart kanske vi tvingas iväg som klimatflyktingar, t.ex. om Golfströmmen ändrar förlopp.

En ny tidsålder

Drastiska förändringar för biologiskt liv på hela planeten har förvisso skett förr. Då har de utlösts av meteorträffar, asteroider, kraftiga vulkaniska aktiviteter och lägesförändringar av kontinentalplattorna. Den senaste och bäst kända dramatiska förändringen ägde rum i slutet av Krita-epoken, för cirka 60 miljoner år sedan, då en stor meteor träffade jorden i trakten av nuvarande Mexiko. C:a 75 % av jordens arter gick under, bl.a. dinosaurierna. Det skapade samtidigt en ekologisk nisch för däggdjuren att ta plats.

Forskarna blir alltmer övertygade om vi nu är på väg in i en ny geologiskt epok och att förändringarna utlöses av mänskliga aktiviteter. Man kallar den antropocen, d.v.s. en tidsålder där människan påverkar ekologi, klimat och grundläggande biologiska förutsättningar så påtagligt att det kommer att medföra drastiska förändringar på jorden. Det är de processer som beskrivits ovan, förbrukning av jordens resurser och miljöbelastningen som är orsak.

För närvarande försvinner ett tiotal arter om dagen på jorden. Fortsätter vi i samma takt kommer vi att inom ett par hundra år ha åstadkommit en lika stor katastrof för biologisk mångfald som händelserna under sena Krita-tiden. Ur geologiskt perspektiv går det rasande fort. Och den art som sannolikt är minst anpassningsbar till förändringar och som kommer att gå under tidigt är vår egen art, homo sapiens.

De goda nyheterna

Det finns två goda nyheter i den här dystra berättelsen.

- Det ena är att människan har åstadkommit detta. Det betyder att människan också har kunskaper och möjligheter att böja av utvecklingen.

- Den andra är att alla stora kriser har samma orsaker och kan påverkas med samma typ av åtgärder. Men orkar vi det, förmår vi ställa om hela vår livsföring, kan vi enas om det som är nödvändigt?

Vad kan vi göra för att ändra på utvecklingen?

Den absolut mest avgörande frågan är att man faktiskt inser situationens allvar. En vanlig kommenar man får är att det är samma domedagspredikan om jordens undergång som med jämna mellanrum har dykt upp i historien. Men sådana har byggt på religiösa föreställningar och myter. Sceneriet ovan bygger på tunga vetenskapliga kunskaper som blir allt tydligare och allt mer samstämmiga för varje ny sammanställning och är verkligen evidensbaserad kunskap.

Förnekelse att en verklig klimatförändring är på gång är en vanlig försvarsmekanism, men förnekarna får allt svårare att hitta argument. Men det dyker ju alltid upp merchants of doubt, köpmän i misstro.

Vissa menar att förr eller senare kommer det ändå att hända något allvarligt på kosmisk nivå, som vi inte kan göra något åt, jorden törnar runt och jordaxeln förskjuts, solen kallnar eller löpar amok m.m. Det är sant att det kan ske, men det dröjer sannolikt minst några miljoner år. Ska vi av det skälet inte göra vad vi kan göra nu för en dräglig, kanske till och med bra, livsmiljö för våra barnbarnsbarn? Det är nämligen våra barnbarns och våra barnbarnsbarns tid som nu gäller, inte något i en fjärran framtid.

Andra saluför konspirationsteorier, det är en sammansvärjning av politiker och forskare som avsiktligt vilseleder, oklart dock i vilket syfte.

Åter andra är utvecklingsoptimister. Vi är så duktiga uppfinnare och entreprenörer säger de, vi hittar på ett och annat och fixar det. Det påminner om bussen som kör vägen fram med hög fart. Några passagerare ropar: Bromsa, bromsa, vi vet att vägen slutar invid en djup avgrund framöver. Chaufören: Lugn, vi har en skicklig tekniker med som snabbt kan bygga om bussen till en helikopter.

All erfarenhet visar att symbiosen mellan teknologi och vår form av kapitalism leder till fortsatt rovdrift på naturen. Vem tror idag på att Volkswagen går i spetsen för att utveckla miljövänliga transportmedel?

Politiker och andra makthavare har länge känt till frågan och mötet i Paris är ungefär det tjugonde i FN:s regi om klimatet, utan att något av betydelse hänt. Halten koldioxid i atmosfären är idag den högsta vi känner till under de senaste miljoner åren. Staterna har visserligen presenterat mål för minskade utsläpp, men när det kommer till åtgärder är det stor risk att man fastnar i ganska små, ofarliga åtgärder av det man kallar första ordningens åtgärder, alltså traditionella ekonomiska styrmedel. Lite högre dieselskatter, högre pris på utsläppsrätter, som fortfarande kan bjudas ut på en marknad, subventioner till icke-fossil energiproduktion, bättre sopsortering och recykling. Det duger inte.

Frågan kompliceras också av en rättvisefråga mellan länder och folkgrupper. En stor konflikt rör vilka som bidragit mest till klimatökningen och vilka som ska betala för åtgärder. Rika länder som bidragit mest till rovdrift på resurser och miljö kan visserligen stoltsera med att man minskat sina utsläpp med t ex 20 %. Men det är från en mycket hög nivå. Och till stor del har man kunnat föra över en del av produktionen till andra fattiga länder.

Det ekologiska fotavtrycket ger en rättvisare bild. Det är den yta som en person behöver för sin konsumtion och för sina avfall. I genomsnitt använder vi nu 2,7 hektar, men vi har bara 1,5 till förfogande vid nuvarande folkmängd. Vi behöver minst 1,5 jordklot. Om den växande folkmängden ska ha samma konsumtionsnivå som vi har nu, behöver vi många fler planeter.

Måttet visar hur mycket utsläpp invånarna i olika länder bidrar med från sin konsumtion, även av importvaror. Det hjälper således inte om vi i Sverige minskat våra utsläpp med 20 %, om det har skett genom att vi flyttat produktionen av våra konsumtionsvaror till andra länder. Miljöfrågan är inte nationell utan global. En svensk bidrar t.ex. med fem gånger så mycket som en indier. Rättvisa kräver att vissa fattiga länder rimligen måste kunna t.o.m. öka sina utsläpp, måste få en fortsatt tillväxt.

Två fundamentala orsaksfaktorer till kriserna är värderingarna och tillväxtmyten.

Solidaritetskrisen

Vi måste i grunden ändra på de värderingar som nu styr samhällsutvecklingen, från individualism, konkurrens, girighet, önskan om ständigt ökande materiella tillgångar, kortsiktighet och personlig framgång till solidaritetet inom och mellan generationer, empati, varsamhet med jordens resurser och långsiktighet.

Tillväxtmyten

Fortsatt tillväxt, alltså fortsatt stegring av bruttonationalprodukten, är den heliga trosdogm som anses gälla för välfärd, och den är lika svår att rubba som när Kopernicus på 1500-talet ifrågasatte dogmen att jorden var universums medelpunkt.

BNP är förenklat summan, mätt i pengar, av producerade varor och tjänster på marknaden.

BNP-måttet tar inte hänsyn till den viktiga varu- och tjänsteproduktion utanför marknaden, t.ex. i hushållen, frivilliginsatser och ideell verksamhet. Måttet innefattar värdet av processerna men inte av resultatet. Om produktionen utgörs av tvättmaskiner eller krigsmaterial spelar ingen roll. Resultat som förändringar i hälsa, utbildningsnivå och livskvalitet, förändringar i andel fattiga etc. fångas inte. Allvarligast är kanske att fördelningen av tillväxten inte tas med.

När de basala behoven av mat, boende och hälsovård har tillgodosetts stiger inte livstillfredsställesen med ökad konsumtion om den inte fördelas på ett rättvist sätt. Istället för BNP bör en jämlik fördelning vara centralt mått på ett samhälles välstånd och potential till rättvis och hållbar utveckling. Inte heller värderas förluster i form av uttaget av ändliga resurser som råvaror och energireserver eller utsläpp av föroreningar.

Det politiska samtalet talar konsumtionens och varornas språk och handlar gärna om budgetbalanser och statsskulder. Borde det inte istället handla om frånvaro av ekologisk balans, om de stora klimatskulderna, folkhälsoskulderna och de sociala skulderna?

Det finns försök att beskriva välstånd i andra termer än konsumtion av varor och tjänster. I det lilla riket på Himalayas sluttning, Bhutan, har man försökt konstruera ett lyckoindex.

Amartya Sen, som en gång fick det ekonomiska nobelpriset, menar att välstånd ska värderas i människors möjligheter att blomstra. ”Är de välnärda? Är de befriade från dödlighet som kan undvikas? Lever de länge? Kan de hålla sig varma? Kan de delta i samhällslivet? Kan de visa sig offentligt utan skam och behöva känna vanära (jfr. debatten om barnfattigdom)? Kan de finna meningsfulla arbeten? Kan de använda sin skolutbildning? Kan de besöka släktingar och vänner?”

En minskning av BNP betyder inte att vi förflyttas tillbaka till stenåldern. Det är nog större risk om vi fortsätter som nu att vi hamnar där. Vi behöver förvisso en tillväxt, men en tillväxt som sker med varsamhet och med sikte på våra grundläggande behov.

Det är egentligen ofattbart hur ekonomer och politiker kan hålla fast vi tillväxtmyten med allt vetenskapligt underlag som finns. En avgörande fråga är vår kunskapssyn. Vi behöver breda kunskaper för att få möjligheter att förstå vår plats som individer och se våra intressen och möjligheter i ett större perspektiv, vår plats i samhället och på jorden. Det gäller att både förklara världen och förstå världen.

Läkarnas roll

Läkarkåren, eller i varje fall delar av den, har inte bara arbetat individinriktat och patientinriktat utan också engagerat sig i befolkningsfrågor, samhällsfrågor och samhällsutveckling med betydelse för hälsan. Rudolf Virchows sa på 1830-talet att medicin egentligen är politik, och politik är bara medicin i en större skala.

Smittskyddsarbete, barnhälsovård, arbetsmedicin är exempel på läkarnas engagemang i samhällsfrågor.

Mer nära i tiden och med ett liknande globalt hot mot hela mänskligheten som det vi berör här är Läkare mot kärnvapen, där läkare med sin vetenskapliga kompetens visade vilka förödande effekter ett kärnvapenkrig skulle få för människors överlevnad och för hälso- och sjukvården.

Extrema väderhändelser och påverkan på mat- och vattenförsörjningen medför stora hälsorisker, ökad dödlighet vid värmeböljor, t.ex. i Spanien just nu, döda och skadade vid naturkatastrofer, ökad förekomst och spridning av vektorburna sjukdomar. Sjukdomspanoramat kommer att förändras kraftigt. Död och skador genom krig och upplopp ställer krav på akutsjukvård.

Det är nödvändigt att läkarkåren använder sin förmåga till att ta till sig vetenskaplig kunskap och skolning, att tänka evidensbaserat, och ta en viktig roll i samhällets hantering av framtidsfrågorna.

Läkarna måste medverka till en anpassning av hälso- och sjukvården och utbildning av sjukvårdsperonal till de kommande påfrestningarna genom miljöförändringarna.

Inte minst måste vi använda vår professionella kompetens och det förtroende vi fortfarande har i befolkningen för att påverka kunskaper, attityder, värderingar hos beslutsfattare, i media och bland allmänhet om sambanden mellan miljö och hälsa. Läkarförbundet har 2015 tagit fram ett policyprogram för klimat och hälsa som beskriver detta.

Slutord

Planeten kommer att överleva, åtminstone i några miljarder år till. Biologiskt liv kommer att överleva. Även vår art, homo, kommer sannolikt att finnas kvar i någon form. Dinosaurerna överlevde ju som fåglar. Men vår civilisation hotas definitivt av undergång om inte stora förändringar görs.

De viktiga förändringarna måste ske genom styrmedel på samhällelig och global nivå. Men för att ställa krav på politiker och andra makthavare och ge dem mod att fatta de svåra besluten är det viktigt att var och en tar ställning, och att vi sluter oss samman i folkrörelser för våra barnbarnsbarns framtid. Som en av vår tids stora tänkare skrev:

En droppe i livets älv

har ingen kraft att flyta själv

Det ställs ett krav på varenda droppe

Hjälp till att hålla de andra oppe!

(Tage Danielsson)