plg_search_attachments
Sök - Kategorier
Sök - Kontakter
Sök - Innehåll

Nanopartiklar

Nanopartiklar i miljön – Vad vet vi? Vad görs?

Författare: Lena Sjödell

Nanosäkerhet är ett nytt begrepp som flera gånger tidigare belysts på caféaftnar, Ekocentrum i Göteborg. Den 12 februari 2014 var det dags för en uppdatering, i samarbete med Ingenjörer för Miljön.

Martin Hassellöv, professor vid institutionen för kemi och molekylärbiologi var inbjuden föreläsare tillsammans med Björn Fagerberg professor em internmedicin och vice ordförande i Läkare för Miljön. Bertil Hagström var moderator.

Miljöexponering av nanomaterial

Martin Hassellöv talade om miljöexponering av nanomaterial. Nanopartiklar är svåra att definiera men storleken är det primära. En nanopartikel förhåller sig till en glödlampa ungefär som glödlampan till jordklotet. Naturliga nanopartiklar är t ex järnoxid som vi ser som rost, humusämnen, virus. Oavsiktliga nanopartiklar produceras vid förbränning, svetsning, friktion vid bromsskivor och på vägar.

Syntetiska eller tekniska partiklar tillverkas för att användas i elektronik, som  solskydd (titandioxid), antimikrobiellt i kläder, sårvård och kylskåp (nanosilver) , självrengörande fönster m.fl områden. För självrengörande fönster används titandioxid som vid solbelysning genomgår en fotokatalytisk reaktion där det bildas radikaler som reagerar med smuts som sen sköljs bort vid regn. Enligt föreläsaren sitter titandioxiden hårt fast och sköljs inte bort. Publiken frågade sig hur samma ämne kan fungera som solskydd på människor. Svaret gavs att ämnet på något sätt har ”passiviserats” och inte är så reaktivt i denna form.

Nanopartiklar har en stor toxisk potential. Partiklarna har en betydligt större reaktivitet i nanoform än i bulk (stora klumpar) vilket kan ge oönskade effekter. De är små, kan röra sig i luft, vatten och i organismer. De kan penetrera biologiska barriärer, storleken kan jämföras med proteiner och DNA. Många har persisterande egenskaper, dvs de bryts inte ner.

Riskbedömning för nanopartiklar skiljer sig från andra kemikalier. De får lätt en stor ytarea som ger en stor katalytisk effekt på en liten massa. För vanliga kemikalier gör man en bedömning av hur stor exponeringen är. För nanopartiklar måste man dessutom ta i beaktande partiklarnas storlek, form, struktur, ytarean och hur ytan ser ut eftersom detta påverkar hur partiklarna uppför sig.

Exponering i miljön är svår att mäta. Direkt mätning är svår pga låga halter, olika storlek och sammansättning av partiklar, förhållandena varierar i tid och rum och kräver många mätningar. Om man lyckas får man dock direkta svar. En annan möjlighet är modelluppskattning då man räknar på hur mycket som tillverkas, används, hur det omvandlas och bryts ner och hur det transporteras i olika delar av miljön. Det är många osäkra faktorer, inte minst tillverkningen som ofta är en företagshemlighet.

Man har försökt göra livscykelanalyser, dock hittills endast en handfull, även här finns många osäkra data.

Man har kartlagt vattenegenskaper i olika områden i Europa och då utgått från vattenflödenas upptagningsområden och inte landsgränserna. Man har delat in dem i 6 klasser där klass 1 har få joner, t.ex Norge, och klass 6 som har mycket joner, ex Dover. När det finns få joner är nanopartiklarna stabila, om det finns mycket joner är de instabila. Man har gjort laboratorieexperiment med de olika vattenklasserna och man såg då att guld- och lerpartiklar sedimenterade betydligt mer i klass 6 än klass 1 vatten.

Nanopartiklarna uppför sig olika i söt- resp saltvatten pga olika joninnehåll. Vid hopklumpning av nanopartiklar blir de mindre reaktiva, sjunker lättare ner i sedimenten men det kanske inte är bra att de ansamlas där.

Analyser av nanopartiklar i vatten från motorvägar har visat partiklar av volframkarbid från dubbdäck Om detta är farligt vet vi inte.

Den nationella handlingsplanen

Björn Fagerberg berättade om den aktuella utredningen ”Nationell handlingsplan för säker användning och hantering av nanomaterial”, en utredning tillsatt av regeringen (SOU 2013:70). Han poängterade de stora fördelarna med nanotekniken men också att utvecklingen måste gå hand i hand med säkerhetsaspekterna.

Det finns idag ingen registreringsskyldighet av nanomaterial. ”Vanliga” kemikalier måste registreras, klassificeras och märkas om produktionen överstiger 1000 ton/år enligt REACH. I EU finns särskilda direktiv för nanomaterial i biocider och kosmetika, men man har inte nått enighet om livsmedel eller generella direktiv. Enskilda länder har tagit egna initiativ t ex Frankrike och Danmark. I Danmark finns f.ö. en icke-statlig databas på idag 1236 produkter på konsumtionsmarknaden. Frankrike har beslutat om registrering men ännu inte kommit igång.

När det gäller toxicitet krävs standardiserade laboratorie- och mätmetoder vilket försvåras av att olika nanopartiklarr uppför sig så olika. Man kan göra tester på celler och försöksdjur men kan man överföra resultaten till människa?

Utredningens förslag var att

  • Förstärka forskningen kring nanosäkerhet,
  • Säkerheten ska beaktas i produktionsfasen, gäller akademi, industri såväl som myndigheter.
  • Registrera nanoprodukter
  • Mana på reglering inom EU
  • Transparens inom nanoutveckling inkluderande information till allmänheten
     

http://intressant.se/intressant